Växer så det knakar…..

20171113_113326 Julgran på tillväxt no.2

……gör den pyttelilla granen jag planterade ut i cementröret sommaren 2013. Det är en äkta värmlandsgran som var en av bordsdekorationerna på lilla Pappas Efterbegravnigskalas. Jag skrev om den då att jag så gärna ville ha en gran att sätta belysning i till jul och det har jag nu! Den har växt och växt och nu vill jag faktiskt inte ha den större – för då måste den planteras om någon annan stans och det vet jag inte om man kan.

Hmmm, jag tror jag ska önska mig en kamera av tomten….

Annonser

Det är länge sedan…….

……det kom in en ny bild här och den här gången blir det en nytagen istället för någon av alla de säkert tusentals halvgamla och gamla fotografier jag har i mina gömmor.

 

Världens bästa kompis

Världens bästa kompis

 

Jag brukar inte ägna mig åt att lägga in bilder på mina hundar men denna får lov att bli ett undantag. Kompisen på bilden är den mest trogne och trofaste man kan önska sig och han är en voffe som har förmågan att titta rakt in i min själ med sina så vänliga ögon. På vinter är han min extravärme i sängen. Lovar att det är hur gosigt som helst när han kommer smygande och lägger sig nära, nära utefter ryggen och jag känner hur värmen sprider sig. Han är min riktige trädgårdskompis också så nu ska vi nog ta en tur ut i det fina fast lite höstiga vädret.

Det är alldeles…..

……för mycket att göra utomhus på sommaren och eftersom jag inte är kompis med den omoderna moderna lilla kamera som är den enda jag har så blev och blir det inte mycket nytt infört på denna blogg……

…..men när hösten är här så ska jag ta tag i inscannandet av min bildskatt igen

Asch da’!

Julgran på tillväxt no.2

Julgran på tillväxt no.1

 

Fy för den lede!!!!

Tänk att det ska vara så jämrans svårt att få bild och text att hamna där jag vill!

Å, tänka att jag ska vara en så inte bra fotograf! En gång i tiden när min Nikkormat fortfarande fungerade, då minsann blev det en hel hög med finfina bilder. Jag och de här små moderna sakerna är inte riktigt kompisar.

Jag försöker i alla fall visa mitt senast tillskott i trädgården. Det är en ung gran på tillväxt som har överlevt vintern stående i min källartrapp. Jag vill så gärna ha en att få sätta belysning i till jul. Har skuttat runt och försökt hitta en bra plats för den men var jag än testade så såg den stackarn  helt felplacerad ut. Tills jag då kom på mitt stora cementrör som jag brukar stoppa ner ettåringar i – näe, det är inte människoettåringar jag menar – vilket jag då inte har gjort i år. Och det var ju tur för innan den (kanske) blir allt för stor så är det ett utmärkt ställe. Man ser den både när man kommer in på tomten och hur bra som helst från köksfönstret också. Dessutom är det lätt att dra ut en kabel dit men det får nog vänta. Skulle tro att den enda belysning lillgranens grenar orkar bära upp nu i vinter är en sådandäringa bitteliten slinga som drivs med batterier. Ja just ja! tror faktiskt att jag har en sådan…..någonstans…….

 

 

 

 

 

Nu när jag har semester…..

…..ska jag försöka få in en och annan bild här igen. Det har varit ‘tyst’ alldeles för länge!

Idag för precis…..

…..sextio år sedan blev världen en liten flicka rikare. Riktigt exakt är det förstås inte för jag är född trettioen minuter över fem på morgonen och då var jag idag inte vaken nog att skriva något.

Nyfödd Jag (2)

Alldeles nyfödd är jag alltså på bilden ovan. Ingen kan väl påstå att jag var speciellt söt men det blev bättre med tiden.

Jag försökte scanna in en bild på liten Christina i barnvagn men helt plötsligt hade jag ingen scanner??? Fast det har jag men den vill väl inte fungera. Det är kanske meningen att jag inte ska göra så mycket mer än visa just en bild på en alldeles ny liten människa, en som numera inte är så ny och som alltså kan titta tillbaka på sextio hela år.

Har det varit bra år? Ja, det måste jag allt säga att det varit. Lite här och där kunde det allt gärna ha blivit lita annorlunda men i det stora hela är jag alldeles nöjd. För att bli ännu mer nöjd ska jag nu ta och gå ut och sitta en stund i min trädgård och njuta av det vackra vädret……..och att jag har fått leva ett helt år till.

Bara så att det syns……

…….att detta att berätta med bilder och ord inte är helt bortglömt, så skriver jag några ord idag. För att det inte ska bli bildlöst, jag har inte ork och tid att scanna in mer just nu, så slänger jag in en bild, vilken inte bara fyller ut utan dessutom kanske ger oss lite hopp och framtidsglädje, för snart kommer det att se ut så här igen……

 

Sommarbild

Sommarbild 

…..utanför mitt lilla hus. Fast kanske inte exakt såhär för jag är ‘duktig’ på att nästan aldrig göra samma sak eller på samma sätt en gång till. För den delen så uppför sig aldrig sommaren heller exakt lika varje år……..

Eftersom det förra inlägget…..

….. inte var helt igenom positivt, så lägger jag in det här som motvikt. Bilden här nedan föreställer en liten jag, med hela livet framför mig och med ingen som helst vetskap om allt som ska hända – varken tråkigheter eller allt roligt. Pojken jag dansar med tror jag är grannens barn. Har jag rätt så var det en granne till mormor och morfar när dom bodde på Pilgata i Stockholm. Pilgatan ligger på Kungsholmen och alldeles nära Stranden bodde dom alltså. Där blev jag biten i tummen av en svan en gång och det gjorde faktiskt ganska ont.jag o liten pojke

Jag tycker att byxorna jag har på mig är hur söta som helst. Skulle gärna ha ett liknande par nu med men jag tror inte att mina barn skulle låta mig gå ut med dom på.

Den här gången är det min far jag ska skriva lite om…….

Far

Det här är min far, det är alltså inte min pappa som vi så sorgligt nyss mist, utan det är andra halvan av mina dagars upphov och honom miste jag tyvärr redan i början av 2000-talet.

Mor och far var gifta i sådär en fem år och efter två av dom kom jag. Det var ett lite rörigt förhållande dom hade. Båda var riktigt unga, mamma var nyss fyllda 19 0ch far var några och 20 när dom gifte sig. Det fanns annat smolk i lyckobägaren också, som att min far var en riktig liten womanizer, och det fick till slut mamma att säga tack och adjö.

Det här var en man som hade så mycket charm i ögonvrån att det inte gick att låta bli att falla för honom på ett eller annat sätt. Inte så att min mamma gick tillbaka till honom, men de blev god vänner efter ett tag. Ibland umgicks alla mina tre föräldrar,  bland annat brukade far, när han hade vägarna förbi, hälsa på hemma hos mamma och pappa och jag tror att dom hade riktigt trevligt. Min härliga familj!

Jag själv har däremot haft ett mer komplicerat förhållande till honom. Vi kom nog inte varandra riktigt nära förens jag fick barn och han då fick barnbarn. Han hade visserligen andra barn och barnbarn redan, dock av ‘bonussorten’ hela bunten, men han sa att han verkligen kunde känna att blod är tjockare än..?..när mina gullpluttar gjorde entré i vår familj. Det och annat fick oss att börja ha tålamod att förstå och tycka om varandra för de vi var men också att sluta tycka illa om det vi inte hade varit eller hur det aldrig blev.Jag är mycket, mycket tacksam att vi hann komma dit för det gör att jag kunde sörja och att jag kan sakna honom med ett ärligt hjärta.

Det finns så mycket man kan berätta om min far som inte direkt har med mig att göra. Det var en driftig man, en riktig entreprenör, som, kanske på lite okonventionella vägar ibland, lyckades här i livet. Han var duktig på att entusiasmera när han ville att det skulle gå hans väg och han var benhårt övertygad om att han hade rätt då också. Därför blev det oftast så som han ville och för det mesta blev det bra för alla som valde att följa med. De som däremot valde att gå emot hamnade helt utanför och kom aldrig riktigt in igen.

Far och jag sågs mest på somrarna, vilket var urdumt för då hade varken han, eller hans fruar*, någon tid över för lilla jag. Det var nämligen då alla tokjobbade med de verksamheter som ingick i företaget. När jag blev lite äldre så fick jag vara med och jobba och det var väl bra, men det var ju för att umgås med min far som jag var där. Det är så synd att vi missade så mycket tid som t ex med sådana ‘små’ saker som när jag fortfarande tyckte att det var skoj med nöjesparker, så var det självklart att jag fick åka dit – men med någon ur personalen som var ledig…..inte alltid dock men det var rätt ofta.

Men hu så bitter jag låter! Det är jag väl kanske på sätt och vis också……men nä, inte som det bitvis verkar här ovan. Jag tror berättandet får vara nog för den här gången men det är säkert ett ämnen som kommer att dyka upp då och då.

*Han hann med att gifta sig fyra gånger men lilla mamma var den första – och jag tror också den största kärleken. Det sista är en slutsats jag drar av sådant som min far sa och berättade om min mor……….

Pappa ska det handla om.

Foto-Gösta, Olle, bostad i Rottne. 1950-tal

På bilden här ovan står det två unga män. Till vänster står min pappa och till höger står Olle. Om Olle vet jag ingenting, kanske han är Alfs bror. Alf är den som har givit mig de här ungdomsfotografierna av pappa och det är jag glad över för det finns förvånansvärt lite bilder av honom som barn och just ung. Det finns inte så värst mycket senare heller eftersom det för det mesta var han som stod bakom kameran.

Den här bilden är tagen i Rottne där pappa var träsnidarlärling hos Alfs pappa. Jag tror att han var duktig, eller föresten så vet jag att jag tycker så för vi har alla fått var sin av honom snidad Pendyl att hänga på väggen. Min ser ut så här………  *)

Min klocka som pappa skurit och bemålatJag har inte förstått att pappa hade ett intresse för trolleri redan i så här unga år, men ack så fel det var och här är bildbevis på det.

 

Foto-Gösta, Gummesson trollar 1949

Han är sig så förvånansvärt lik! Det ända som ändrades med åren, utom de sista för då hände det mycket och fort, är att hårfästet kröp uppåt. Slank och vältränad var han i alla år fast han satt vid sitt skrivbord och jobbade varenda dag året runt. Jag har aldrig träffat en människa med så hög arbetsmoral. Han tog alltid med sig arbete och gick det inte att rita så fick det bli korsordskonstruktion. Så gjorde han även om det var semester eller liknande. Jag kommer ihåg att han t ex gjorde just korsord när jag konfirmerades. Han satt inte inne i kyrkan och höll på med det men väl utanför efteråt. Varje liten stund skulle tas tillvara.
Jag saknar honom så mycket!

 

*) Jag är verkligen inte speciellt duktig på att varken fotografera med digital kamera  eller behandla bilderna efteråt men jag tränar på det! Att ta bilder var jag däremot rätt duktig på  en gång i tiden fast då var det ju med en vanlig gammaldags ‘analog’ , ensåndäringa som inte hade fler finesser en inbyggd ljusmätare.